Första veckan på semestern

Min första vecka på semestern så va vi hundvakt åt Ronja eftersom mamma och pappa va i Danmark.

Det va denna veckan som det va så himla varmt så det blev mkt sol och bad. I början av veckan fick Ronja följa med mig och Bea till stranden i Gräshult. Ronja låg i skuggan hela dagen medan vi solade. På kvällen blev Ronja dålig, hon kräktes och va lös i magen. Jag gick ut med henne flera gånger på kvällen men det märktes att hon inte mådde bra, hon ville inte gå utan satt bara på gräsmattan och tittade. På natten hade hon så svårt att komma till ro, hon vankade mellan sin korg, en filt jag lagt ut på golvet och mellan min och Stoffes sida på sängen. Tillslut lyfte jag upp henne så hon fick sova mellan oss och då kunde hon tillslut somna.

Dagen efter va hon bättre och jag tänkte inte så mkt mer på det. Hon åt nästan inget torrfoder, men jag trodde det berodde på att det va så extremt varmt ute. Godis, skinka och korv gluffade hon glatt i sig när vi gav henne.

På fredagskvällen va vi hos Jonas och Alexandra för att grilla och ha det gott. Under kvällen märkte jag att det va något som inte stämde, Ronja började darra och ville inte gå på promenad för att kissa. När vi kom hem till oss va hon lös i magen och kräktes igen. Jag prövade att ge henne korv och när hon inte va intresserad alls förstod jag att nu är det verkligen något som är fel. Ringde ledsen för att prata med mamma och pappa och kom fram till att avvakta till dagen efter, dom skulle ju komma hem då, så skönt! När vi skulle sova lyfte jag in Ronja i sovrummet, hon va så matt och låg bara och tittade alldeles stilla. Jag vet att jag tänkte då att tänk om hon dör inatt, hemska tanke!

När vi vaknade på lördagen va hon ännu sämre. Hon darrade och gnydde, det va så hemskt. Mamma sa att jag skulle ringa Skara djursjukhus, där fick vi tid senare på dagen. Jag grät och grät tillsammans med Stoffe, jag visste nog redan nu att det va över. Stoffe tyckte att det va alldeles för länge att vänta till eftermiddagen så vi bestämde oss för att åka dit tidigare. När vi kom dit gick Stoffe in för att prata med personalen, jag klarade inte prata utan att börja gråta. Vi fick komma in till ett rum och vänta på veterinären som hade tid med oss två eller tre timmar senare. Han klämde på Ronjas mage och sa att det troligtvis va livmoderinflammation, vilket ett ultraljud visade en stund senare. Han förklarade att det nu fanns två alternativ, en stor operation (som inte garanterade att hon skulle bli frisk) eller avlivning. Jag visste att mamma och pappa inte ville operera henne igen så nu skulle hon få somna in.
Det va så hemskt! Jag och Stoffe grät tillsammans och jag va så ledsen över att mamma och pappa inte hann hem för att få träffa sin lilla guldklimp en sista gång.

Som jag saknar denna underbara lilla hund! Våran Ronja, min lilla grishund! 10 år fanns du hos oss och förgyllde våra dagar. Det är fortfarande konstigt att komma hem till mamma och pappa och inte mötas utav en tjutande glad liten hund. Glömmer dig aldrig!