4/9 2010, Den bästa dagen i mitt liv!

Här kommer min förlossningsberättelse, lång text!

Torsdag 2 september-
Åker till Skövde för att hämta barnvagnen vi beställt på Babyproffsen, det har dragit ut på tiden och det har inte blivit av tidigare men nu kom vi äntligen iväg. Kollar lite på Maxi och äter kvällsmat på en pizzeria. Innan vi åker hem kör vi till KSS för att se vart vi ska åka när vi ska till förlossningen. Vi skrattar och skojjar om att tänk när vi är här nästa gång och det är på riktigt!

Fredag 3 september -
Vaknar någon gång mellan 07-08 och klär på mig målarkläder för att göra sista strykningen med grundfärg på trappan mellan botten och mellanplan. När jag bara har några trappsteg kvar känner jag att det blir blött i trosorna. Första tanken va, kissade jag på mig nu?, men väl på toa ser jag rosafärgad vätska med blodstänk i. Jag tänkte att det kanske är vatten, men vågar nog inte riktigt ta till mig tanken så jag byter om och avslutar målningen.

Färdig med trappan ca 10 och då ringer jag mamma för att berätta vad som hänt under morgonen. Hon tycker jag ska ringa förlossningen för att rådfråga så det gör jag. Där säger dom att jag ska klippa ett tygstycke och lägga i trosorna för att se om det kommer mer vatten och om det isåfall går igenom flera lager, ska ringa tillbaka om några timmar.

Nu börjar jag fundera på om det verkligen är något på gång. Tänk om! Vågar egentligen inte hoppas eftersom jag bara är på bf -15. Börjar städa hemma ifall vi behöver åka iväg så att det inte ska vara stökigt och dammigt om vi får komma hem med en liten bebis om några dagar. Känner mig väldigt rastlös och vill bara att tiden ska gå. Åker ner till Ica för att handla (nu i efterhand undrar jag varför, tänk om vattnet hade börjat forsa där!).

Vid 13 tiden ringer jag förlossningen igen för att berätta att det kommit mer vatten på tygstycket, det är inte mycket men det har gått igenom tre lager. Hon frågar när vi kan komma in för undersökning och eftersom Stoffe är på jobbet bestämmer vi att vi ska komma in om ca två timmar. Hon ber mig lägga i ett nytt tygstycke för att se hur det ser ut när vi kommer in.

Ringer Stoffe som sitter och äter lunch på Idas. Säger att det är ingen fara och det är inte bråttom men vattnet kanske har börjat sippra ut så vi måste åka in på undersökning. Säger att han ska äta upp sin mat och sedan cykla hem. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog innan han va hemma, men skulle gissa på ca 15 minuter. Han blev såklart stressad av situationen och skyndade hem så snabbt han kunde. ( Efteråt fick jag höra att han ringde sin arbetsledare och sa att jag måste hem direkt, det är nått med nått vatten!)

Åker in till Skövde och vi skrattar lite åt att vi va utanför förlossningen för mindre än 24 timmar sedan för att checka av. När vi är framme tas blodtryck och ctg. Kurvan är godkänd på 10 minuter och jag får höra att bebisen mår jättebra. Barnmorskan ber om att få se på det nya tygstycket och nu va det inget där på. Typiskt tänkte jag och tyckte nästan att det va lite pinsamt, har vi kommit in nu och det är ingenting?! Har ju inte ens värkar.

Får gå iväg till ett annat rum för att bli undersökt och barnmorskan konstaterar vattenavgång. Jag frågar vad som händer nu och får till svar att om värkarbetet inte startat spontant inom 3 dygn så blir det igångsättning. Nu börjar tankarna snurra i huvudet och det enda jag fick fram va, Vad nervös jag blir nu! Hon säger att det är ingen fara, det här ska väl bli roligt!

Tillbaka på rummet berättar jag för Stoffe att nu är det allvar. Om senast några dagar får vi träffa våran bebis! Tanken kändes konstig att tänka, va det verkligen nu det va dags? Snart är vi föräldrar! Barnmorskan kommer tillbaka och ger mig ett papper där det står vad man ska tänka på vid vattenavgång utan att värkarbetet startat. Får en ny tid för undersökning dagen efter klockan 11.00.

Vi går ut och sätter oss i bilen och börjar ringa våra föräldrar och jag pratar även med Alexandra och Malin. Alla blir såklart uppspelta och undrar hur det känns. Än så länge känner jag ingenting och det enda jag har i tanken är tiden vi fick nästa dag, vi får ta en dag i taget nu! Vi åker till Grahns och plockar ihop varsin stor godispåse. Redan under tiden jag plockar börjar sammandragningarna göra lite ont och det fortsätter påvägen hem.

Nu går några timmar som jag inte minns så väl. Antar att jag fördriver tiden med att kolla datorn, titta på tv och äta godis.

Vid 19 tiden tycker jag att värkarna börjar kännas ganska mycket och jag måste stanna upp, blunda och andas igenom varje värk, men det känns som att jag klarar av det bra. Vid 20 börjar en fotbollsmatch på tvn, Sverige mot San Marino som Stoffe kollar på, jag sitter brevid och koncentrerar mig på värkarna. Någon gång här börjar vi klocka värkarna som nu kommer med ca 4-7 minuters mellanrum. Det är fortfarande oregelbundna värkar men nu kommer de med större och större kraft och jag måste stå upp och luta mig framåt för att klara av smärtan på bästa sätt. Någon gång här smsar Alexandra och frågar hur det går, jag känner att jag börjar tappa kontrollen och hon ger rådet att vänta inte hemma för länge.

Vid 22 ringer jag in till förlossningen för att kolla läget och fråga hur länge vi ska vänta innan vi åker in. Jag får svaret att jag är välkommen in när jag känner att jag inte orkar mer hemma men får rådet att pröva att duscha för att se om det lindrar smärtan. Jag vill verkligen inte åka in för tidigt och bli hemskickad igen så jag ställer mig i duschen med varma strålar mot magen men tycker inte det hjälper alls. Nu är värkarna hemska! Det gör så fruktansvärt ont och jag känner att jag måste få hjälp, nu! Stoffe får hjälpa mig med att få på mig kläder och vi packar ihop det sista i BB-väskan. Ringer vid 22.30 och säger att vi kommer nu.

Den fem mil långa bilresan till Skövde va hemsk. Jag tyckte att det va jättejobbigt att sitta ner när värkarna kom och jag vet att jag andades och pustade högt varvat med ajajajajaj. Stoffe försökte lugna mig så gott han kunde och sa hela tiden att snart är vi framme. Det tog nog bara 30-40 minuter innan vi va framme men det kändes som mycket längre.

På plats tas blodtryck och ctg igen, allt ser bra ut men det är jobbigt att ligga ner när värkarna kommer, som tur är tar det bara 10 minuter även denna gång. Blir inskriven på förlossningen 23.30 och en undersökning visar att jag är öppen 2 cm.
2 cm!? Är det ett skämt!? Det va det enda jag kunde tänka. 2 ynka cm, nu börjar jag fundera på hur lång tid det kommer ta innan bebisen är ute. Hur ska jag klara av denna fruktansvärda smärta så länge? Tror att det förmodligen kommer vara över någon gång under lördagen, har ju hört att man räknar med en timme per cm att öppna sig. Försöker samla mig och ta det som det kommer, men det är svårt. Varje värk gör så ont och jag vet inte hur jag ska andas igenom dom längre. Barnmorskan förklarar för oss och efter det kan Stoffe hjälpa mig med andningen.

00.19. Barnmorskan frågar om jag vill pröva att duscha. Egentligen vill jag inte för jag tyckte verkligen inte att det hjälpte hemma, men kände att jag inte kunde med att inte testa iallafall. Så jag klär av mig och sätter mig på en stol i duschen. Stoffe sitter mittemot och tar över duschmunstycket när varje värk kommer eftersom jag måste ställa mig upp då. Det gör så ont att sitta ner när värkarna kommer! Tycker inte att det hjälper något, men tänker att jag måste härda ut en liten stund till.

Ger upp efter ca 40 minuter och får ta på mig den snygga rocken och vi får komma in i "vårt" förlossningsrum. 01.15 får jag pröva lustgas men tycker det är svårt att andas i den i värkarna. Det känns som att jag inte får tillräckligt med luft när jag andas i masken. Barnmorskan ber mig fundera på om jag vill ha epidural. Jag bestämmer mig för att ta den.

01.45. Öppen 5 cm. I varje värk känns det som hela jag ska vändas utochin. Det trycker på neråt med sådan enorm kraft och nu är jag jätterädd för att trycka på fast jag inte får göra det än. Värkarna kommer med 2-3 minuters mellanrum och håller i sig 30-45 sekunder och det känns som att jag aldrig får vila! Någonstans här tappar jag kontrollen över mig själv helt och hållet och jag skriker rakt ut i varje värk.

02.00. Öppen 7 cm.

02.14. Öppen 9 cm. Äntligen kommer narkosläkaren och lägger edan. Tycker att det är jättejobbigt att sitta helt still medans läkaren lägger bedövningen men det går med hjälp av lustgas och lite peppning från undersköterskan och Stoffe. Efter ca 15 minuter börjar bedövningen verka och smärtan i magen försvinner vilket gör att jag äntligen kan lägga mig ner istället för att stå upp hela tiden. Det enorma trycket neråt är såklart fortfarande kvar och jag tycker fortfarande att det gör jätteont och är väldigt jobbigt. Flera gånger säger jag att det känns som att bebisen kommer komma ut genom rumpan istället. Hos oss i rummet har vi hela tiden en undersköterska, barnmorskan kommer bara in för att kolla hur öppen jag är imellanåt. Säger att det känns som att jag inte kan hålla emot längre nu men det tar ett tag innan barnmorskan kommer igen för att undersöka mig.

03.06. Barnmorskan kommer och konstaterar att jag nu är öppen 10 cm. Nu får jag äntligen börja krysta och nu känner jag att jag har fått tillbaka kontrollen. Tycker det är skönt att få trycka på som jag velat göra så länge istället för att hålla emot. Får massa beröm under den här fasen, dom säger att jag är så stark och det triggar mig att ta i ännu mer. Stoffe peppar mig massa och ger mig vatten mellan värkarna.

03.49. All smärta försvinner på en sekund och nu hör jag ett underbart litet skrik! Jag frågar Stoffe vad det blev men han ser inte eftersom barnmorskan lagt bebisen på sidan med ryggen åt Stoffes håll. Då lyfter barnmorskan upp bebisen och jag ser att det är en liten tjej! Tårarna börjar rinna av lycka och lättnad. Jag får upp henne på bröstet och lyckan är total! Jag kan inte sluta titta på henne, hon är helt perfekt. Så underbart söt och med massa svart hår på huvudet. Stoffe klipper navelsträngen och 03.57 kommer moderkakan med en lätt krystning. Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag inte fått några bristningar alls och säger att jag är som gjord för att föda barn. Orden värmer och jag känner mig så stolt över att jag klarade av förlossningen.

Vi blir lämnade själva och för första gången är det bara vi tre. Min underbara lilla familj! Den här tiden är så fantastisk, det finns inte tillräckligt med fina ord för att förklara känslan man har när man precis har fött fram ett barn. Jag är så glad över att allt gick så bra och att jag fick gå igenom denna speciella upplevelse med Stoffe. Nu är vi föräldrar till världens sötaste lilla tjej, kärleken är verkligen obeskrivlig!

Älskade lilla Lowa Anna May Westlund bara någon minut gammal!
3215 g - 49 cm

Ni som läst hela texten och tagit del av den bästa dagen i mitt liv kan väl lämna en liten kommentar?